Kristi förklarings dag

Författare: Sofie Söderin, prästkandidat och samordnare för Skapelse & Existens

Första årgångens texter:

2 Mos 24:12-18

2 Petr 1:16-18

Ps 89 17:1-8

Matt 17:1-8

Det finns få platser där en känner sig så liten som när en står högt upp på ett berg och blickar ut över ett till synes oändligt landskap. Plötsligt får jag en glimt av hur stor världen faktiskt är och vilken liten del av den som just jag utgör. Det ger en känsla av ödmjukhet att faktiskt se med egna ögon hur storslagen världen vi lever i är, och kanske också en känsla av tacksamhet över allt det vackra som vi får finnas till i.

Kanske stannar tiden till en stund där högt uppe på berget, när våra perspektiv plötsligt öppnas upp och förändras. Kanske glömmer vi det som varit och det som ska komma och är helt och hållet i nuet för en stund. Kanske är det Gud vi möter där uppe på berget, när landskapet öppnat upp oss och gjort oss mer närvarande?

Vi människor lever oftast i den linjära tiden. Vi förstår tiden som en serie händelser som följer varandra och som utgör dåtid, nutid och framtid. Vi föds, vi lever och vi dör. Och våra linjära liv utspelar sig i rum, i platser vi kan se på. Vi föds, lever och dör i Stockholm, Sverige, Jorden. Så förstår vi vår tillvaro, det är vår mänskliga begränsning att vi är fångna i tid och rum. Ändå tycks vi ofta ha svårt att vara just där, att se och ta hand om just den plats vi är och finns till på. I stället skyndar vi på, vi är ständigt på väg – vi rör oss mot nya rum, nya tider. Det är den vi lever för. Om vi bara arbetar hårt nu, lägger ner oss och offrar tid och liv så kommer det i framtiden att löna sig.

Teologen Karen Bray skriver om ett begrepp myntat av Phillip Goodchild som kallas ”moneyed eschaton”, ungefär en ”monetär eskatologi” eller ett ”ekonomiskt slutmål”. Detta begrepp fångar hur vi tenderar att arbeta för att i framtiden ha pengar nog att kunna vara lediga och göra sådant som vi vill göra, så som att umgås med vänner och familj – eller ta oss ut i naturen. Av detta följer också att när vi ägnar oss åt sådant som inte genererar inkomst nu eller i framtiden så slösar vi tid; att älska, vårda, att leka, att bara vara sätter oss i skuld.

När lärjungarna får se Jesus förvandlas på härlighetens berg, och när de får se Elia och Mose är deras första instinkt att bygga hyddor åt dem. Att planera framåt, tänka rationellt i en situation som är allt utom rationell. Men det som sker händer av en helt annan anledning; det handlar om att påminna om att de ska lyssna på Jesus. När Matteus berättar om denna händelse börjar Jesus slut närma sig, lärjungarna får veta vad som är på gång och efter att de kommer ner från berget säger Jesus till dem att inte berätta om vad de sett förrän efter hans död och uppståndelse. Först då kommer det att förstås. I sorgen, i förvirringen efter påskens händelser så kommer de behöva påminnelsen om att lyssna på Jesus. Då kommer de behöva den där känslan av klarhet och perspektiv.

Att gå upp på ett berg och njuta av utsikten är ett typiskt exempel på slöseri med den ekonomiska tiden. Vi tjänar inget på det, det är inte rationellt och därför prioriterar vi sällan att ta oss tid att möta naturen även fast vi tycker om det. Och vi går miste om möjligheten att lyssna. Att lyssna på naturen, dess ljud och rörelser som kan beröra och förvandla oss om vi tar oss tid till att låta den göra så. Att lyssna på Jesus, som ber oss att värna och älska vår nästa. Vår nästa är inte begränsad till mänskliga varelser, tror jag. Hur som helst har jag inte sett någonstans där Jesus uppmanar oss att prioritera produktivitet över allt annat, pengar över omsorg eller egen vinning över kärleken till nästan.

Budskapet i berättelsen om härlighetens berg handlar så kanske om att lyssna på Jesus snarare än om reda ut och förstå exakt vad som hände. Vi uppmanas att ta Jesus budskap på allvar. Och gör vi det landar kanske du som jag i att om vi stannar och lyssnar in världen omkring oss, platsen vi är på precis just nu så kan vi påminnas om och inspireras till att ta klimatkrisen på allvar.

 

Refererad litteratur:

Karen Bray – Grave Attending (2020)

Föregående
Föregående

Kristi förklarings dag

Nästa
Nästa

Sjätte söndagen efter trefaldighet