Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren
Författare: Anneli Sandberg, biolog och pastor i Equmeniakyrkan
Första årgångens texter:
Jesaja 29:17-21
Första Korintierbrevet 4:1-5
Matteusevangeliet 11:2-11
Psaltaren 146:3-9
”Det finns en växande frustration över att vi har haft 28 COP-möten och inget av dem lyckas leverera. Något vi gör måste vara fel.” Klimatforskaren från Karlstad möter oss på länk från Dubai och har av en student fått frågan hur det känns att vara där. ”Bara dårar upprepar samma sak gång på gång fast det inte fungerar.”
Johannes döparen sitter i fängelse. Han har förlorat Jesus ur sikte, han är ensam i kylan och fukten. Till slut nås han av nyheter. Jesus verkar därute. Han drar genom Galiléen, undervisar och botar, sänder ut lärjungar. Mycket gott händer och ändå tycks Johannes döparen inte övertygad. Är Jesus den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan? frågar han. En märklig fråga. Hur kan han tvivla? För att förstå måste vi tillbaka, till tiden för Johannes döparens framträdande i öknen (Matt 3). Där predikar han, en botgöringens profet, en kärv asket övertygad om att världen snart ska vara till ända. Vad ser han i sin vision om det kommande Gudsriket? Han predikar vrede. Han ser ett kommande dop som till skillnad från det han erbjuder, ska ske med helig ande och eld. Han förutspår en utrensning där vetet ska skiljas från agnarna och agnarna ska brinna i eviga flammor. De som ansluter sig klarar sig medan de andra jämnas med marken som på ett kalhygge. Men rapporten han får till sig i fängelset handlar inte riktigt om det. Jesus verkar inte svinga någon yxa mot ofruktbara träd, hans lärjungar säger att han rent av umgås med somliga av agnarna. Visst, han talar om botgöring och omvändelse, men han verkar också full av medlidande med de som inte håller måttet.
Det råder ett glapp mellan Johannes bild av Guds rikes ankomst och det som faktiskt händer. Det anar vi också tidigare i evangeliets berättelse när Jesus får kritik av Johannes lärjungar för att hans lärjungar inte fastar (9:14). Ja, faktum är att Johannes vision som han med kraft och glöd predikat ser ut att ha kraschat. Johannes är fängslad, motståndarna har triumferat och där går Jesus omkring som om Guds rikes ankomst inte vore svårt hotad. Är han verkligen Messias? Han som Johannes satsat alla sina krafter för?
När motgångar staplas, när våra förhoppningar vänds i nederlag gång efter gång, när framtiden som en gång skulle vara ljusnande ser allt mörkare ut, då ligger missmodet och uppgivenheten, rent av förtvivlan nära till hands. Den tredje söndagen i advent är den fängslade Johannes döparen sinnebilden för detta. En gång var han vad vi skulle kalla framgångsrik. Nu sitter han i ensamhet, frustration och mörker utan ljusa framtidsutsikter, och alltför trött ställer han den till synes dumma och tvivlande frågan. Är verkligen Jesus den jag hoppats på? Han som skulle omstöpa världen?
Jesus levererar sitt svar till den tvivlande och uppgivne döparen genom hans lärjungar. De får uppdraget att helt enkelt än en gång rapportera vad de sett. Helande, upprättelse, befrielse. Medan de gör sig redo att ge sig iväg, börjar Jesus reflektera över Johannes döparen och varför folket hade gått ut för att se honom. Han gör det först i ironiska ordalag, men ironin drabbar inte Johannes, utan en av makthavarna, självaste Herodes Antipas, han som hade låtit fängsla Johannes (14:3). På vissa av sina mynt hade han präglat symbolen av ett vajande vasstrå och han var känd för att klä sig i fina kläder och vända kappan efter vinden, d.v.s. efter romarnas vilja. Honom var folket inte intresserade av, de längtade efter en profet. Och det fick de, ja, Jesus beskriver Johannes döparen som mer än så, och jämför honom med en av de största stjärnorna på profethimlen, Elia (11:14). Elia som också han drabbades av motgångar och svårt missmod, så till den grad att han säger till Gud att ta hans liv (1 Kungaboken 19:3 f). Johannes är stor, som Elia, säger Jesus. Men ingen människa, inte ens de största kan försäkra sig mot motgångar, tvivel och misslyckanden.
Jesus kommer alltså inte med ett ord av klander över Johannes. Snarare ger han honom uppskattning för hans uthållighet. Samtidigt som den minste är större, och Johannes vision inte riktigt stämde, så är han ändå den som banat väg för det nya, för Guds rike. Kanske döparens lärjungar hörde också detta och tog det med sig tillbaka till fängelset. Kanske tänkte de då och senare på att det fanns någonting av Mose hos Johannes, han som förde folket genom öknen till det förlovade landet, men aldrig själv fick komma in.
Tillbaka till COP 28. Så många gånger har den kraschat, visionen om att förhandlingarna ska leda till en tryggad och rättvis framtid. Ska något åstadkommas i år som kan föra människorna och djuren, haven och isarna, träden och skogarna något längre ifrån uppvärmningens katastrofala tröskeleffekter? Mitt i mötet, den 6 december hålls en presskonferens av Simon Stiell, exekutiv sekreterare i FNs arbete för ett globalt ramverk för att motverka klimatförändringarna. COP 28 började bra, säger han, med överenskommelsen om ersättning för förluster och skador – ”Loss and damage”. Men det räcker inte, fortsätter han. Det gäller att rädda liv och för det måste vi sätta högsta fart. Likt en Johannes talar han om att skilja agnarna från vetet, att skilja dåliga förslag från goda. Han inskärper att tiden är kort. Han kämpar hårt för att bana väg för en kraftfull överenskommelse. Kommer han att bli besviken, förtvivlad och uppgiven? I skrivande stund vet ingen. Men oavsett utgången av COP 28 verkar han också veta något om uthållighet, och betydelsen av att inte upprepa samma misstag.
Han, och de andra som arbetar hårt för att föra förhandlingarna framåt behöver verkligen vara uthålliga. Många är de makthavare som målar upp en vision av framtiden där ingenting i min livsstil behöver ändras. Bara de tekniska lösningarna kommer fram, bara vi planterar tillräckligt många träd, så fortsätter allt som vanligt på människornas marknadsplats. Många lyssnar, eller står hellre vid sidan av spelplanen än ger sig in i ett kanske riskfyllt engagemang. Samtidigt rinner tiden iväg.
Klimatforskaren från Karlstad på plats i Dubai luftar sin frustration. Men upplevelsen av att vara där innehåller mer än så. ”Det är mycket som inte syns. Det finns ett oerhört starkt engagemang och det är trots allt inspirerande att vara här.” säger han, stående framför den interreligiösa paviljongen på mötet.
Vägröjare för en ny, rättvisare framtid – visst finns de, visst finns vi. Och vi jobbar på. Alla idéer leder inte till målet. Det är dessutom bråttom att utvärdera dem. Vi befinner oss i en frustrerande osäkerhet i en situation där obegripligt mycket står på spel. Att inte ta allt detta på allvar vore sannerligen klandervärt. Samtidigt, kanske sker det något i det fördolda? Kanske i engagemanget på FNs klimatmöten eller någon helt annanstans. Gröna ekonomer prövar idéer om ett ekonomiskt system som inte baseras på våra begär utan på våra behov. Agronomer utveckar nya metoder att bruka jorden. Religionsvetare lyfter fram ursprungsbefolkningarnas värderingar där jorden och marken vi står på blir helig och vattnet något vi vördar. Teologer gör fynd i sina egna traditioner. Aktivister skriver på sina plakat ”Destroying the planet is aganist my religion.”
Jesajas ord, den strålande visionen där träden blir till skog och det blir slut med tyrannerna, talar in i hoppet att de planetära gränserna slutar att överskridas och allt levande kan glädjas inför Herren. Men likt Johannes kanske det inte blir vi som får se detta i uppfyllelse. Vi står på randen till en ny tid, mer klimatologiskt instabil, och trots alla som gör sitt bästa för att röja väg för bättre framtidsutsikter än de som just nu är på väg att bli verklighet, är vägen till en friskare jord och ny stabilitet mycket lång. Vi vet inte hur det kommer att gå. I frustration och förtvivlan, i de vägval vi har makt över och de som ligger utanför vår kontroll, berättar tredje advents evangelium att Gud kommer till oss alla med nåd och åter nåd. När hoppet tar slut bärs det med ömhet av det som är störst av allt: kärleken.
Konsumtion behöver inte vara lösningen på lågkonjunkturen: ”Vi borde fråga oss om vi behöver allt vi förut inbillade oss att vi behöver.” https://svenska.yle.fi/a/7-1459915