Åttonde söndagen efter Trefaldighet: Andlig klarsyn
Författare: Katja Stroeven, prästkandidat för Stockholms stift, Svenska kyrkan
Första årgångens texter:
Mika 3:5-8
Första Johannesbrevet 4:1-6
Matteusevangeliet 7:15-21
Vissa menar att det idiomatiska uttrycket ”ulv i fårakläder” är lika gammalt som människan. ”Lita inte alltid på det du ser, för bekymmer och problem kan lura bakom till synes oskuldsfulla fasader”. En variant på denna uråldriga varning återfinns i de flesta kulturer och på många olika språk. Så även här, i kyrkoårets bibeltexter.
Även i Bibeln finner vi denna varning, men här tar ulven skepnaden av falska profeter. Vi varnas för deras lockande budskap och tomma ord. De är falska profeter för att de inte förvaltar sin auktoritet ansvarsfullt och lockar till destruktion. Känner du igen dig? Har du någon gång blivit lovad något som låtit för bra för att vara sant? Det har i alla fall jag. Från kläder på rea vars produktion borde innebära högre löner för arbetare och resultera i högre priser för oss konsumenter, till produkter och tjänster som utlovar noll miljöavtryck.
Men vilka är då dessa falska profeter och varför är de farliga? Kanske blir vi lockade att peka ut våra motståndare, de oliktänkande, de som är problemskapare. Och de vill säkert gärna peka tillbaka på oss. Blotta de verkliga miljöbovarna. Vi människor är bra på att vända oss mot varandra. Att se oss själva som centrum för universum. Men är vi någonsin modiga nog att peka ut oss själva som falska?
Bibelns profeter kommer från olika sammanhang men är alla kallade att hjälpa människor förstå, reagera och agera på sin egen och andras kontext. Eftersom deras budskap ofta förmedlade ett behov av ansvarstagande, allvar och förändring mottogs dessa sällan med öppna armar. Om dessa ”sanna” profeter associeras med utmanande uppmaningar och allvar så beskrivs falska profeter som omtyckta för sitt upprätthållande av privilegier och orättvisa sammanhang. De lockar och främjar liktänkande samtidigt som de för krig mot oliktänkande. Vårt konsumtionsfixerade samhälle visar att vi människor för det mesta är villiga att lockas av det vi eftersträvar och hoppas på: på välgång, frihet, lyx, säkerhet, lycka, och frid. Dessa är i sig inte dåliga frukter, men vi varnas för den frukt som erbjuds oss med löften om säker utdelning.
De lovar fred och lycka bara de får något att tugga men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem. (Mik 3:5)
För ofta, om inte alltid, finns det ett pris som måste betalas för att dessa frukter ska ge resultat. Och om det inte är vi som tvingas betala kan vi vara säkra på att det sker på någon annans bekostnad.
Ändå lever vi i antropocen, i en värld där vi människor kan se konsekvenserna av vårt agerande och vår passivitet, i realtid. Och ändå fortsätter vi, för konsekvenserna har ännu inte blivit kännbara i mer privilegierade delar av världen. Vi kan fortsätta leva ”som vanligt” utan att påverkas nämnvärt samtidigt som haven fiskas ut, arter dör ut och andra icke-mänskliga problem ignoreras. Vi lever i en era där vi människor ser till att få stå i centrum. Denna form av antropocentrism speglas även i bibeltexterna, där bilder från naturen används för att förklara de risker som följer för människor om vi skulle lyssna på falska profeter. Varningen är riktad till människan och det är hennes förmåga till agens som utpekas som det som kan göra skillnad. Och även om vi varnas för egoism och egennytta verkar vi ändå tro att agens är något som enbart tillhör och som kan kontrolleras av människan. Bristen av uppmärksamhet på konsekvenserna av mänskligt agerande för den natur som vi är en del av i söndagens texter kan i sig ses som en andra varning för oss som lever idag. Vi får inte glömma att vårt agerande får konsekvenser för fler än oss själva. Får inte glömma att mossans, havets, djurets, bergets agens också behövs. Bara för att människan bär på störst ansvar innebär det inte att hon därmed är den enda med agens. Om vi fortsätter bortse från de lösningar och den inspiration för hållbarhet som finns bortom människan så skjuter vi bara oss själva i foten. Vi kanske klarar av att leva som vi vill just nu, men så småningom kommer även vi att drabbas. För sabbar vi den här planeten kommer vi alla ligga dåligt till.
Texter som de vi möter denna söndag har använts för att skuldbelägga andra och visa på de verkligt gudfruktiga och kristna. Som om vi människor bara är antingen det ena eller det andra. Så kan och har dessa texter tolkats och använts.
Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. (Matt 7:19)
Tonen kan låta hård, men texterna visar också på en annan väg framåt. En annan bild framträder. En bild av en Gud som ser människan men också bortom hen, som har ögon för hela skapelsen. En bild av gudomlig skapelse kapabel till att skilja rätt från orätt. En bild som visar att det inte bara krävs goda intentioner utan även god handling. Det beteende som skadar måste identifieras och förändras, och destruktiva situationer och lösningar måste lämnas för att vi ska kunna åstadkomma någon reell förändring. För att vi ska skapa gott och kunna göra skillnad. Men vi människor hålls ansvariga för den skada vi åstadkommer just för att vi har förmågan att göra skillnad.
Kyrkoårets texter påminner oss dock om att vi inte lämnas helt åt oss själva, åt det falska i och runt oss. Veckans varning balanseras av löftet om hjälp från den gode herden, de sanna profeterna och det goda i oss. Framtiden behöver oss alla, behöver djuren, naturen, behöver dig och mig. Vi människor behöver profetiska röster som påminner oss att vara självkritiska och se bortom oss själva, som hjälper oss finna det goda och rätta, och som utmanar oss att fortsätta kämpa hur utmanande det än må vara.
Boktips:
Bruno Latour – Facing Gaia: Eight Lectures on the New Climate Regime (2017)