Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron
Författare: Matz Malm, präst i Svenska kyrkan Lockne, Marieby och Näs
Första årgångens texter:
Första Moseboken 32:22-31
Andra Korinthierbrevet 6:1-10
Matteusevangeliet 15:21-28
Försöker ignorera känslorna som bubblar upp i mitt inre när jag börjar läsa artikeln som jag fått syn på i DN. I ett litet hörn av mitt samvete sitter en liten röst och förbannar mig att jag i mitt val inte är miljömedveten, att mitt surfande kommer endast att spä på det stora miljöavtryck som jag utsätter min omgivning för. Tystar den och fortsätter att sakta, skrollande läsa det fruktansvärda att Golfströmmen kommer att splittras i tusen bitar, som en spegel som faller mot ett stengolv och upplöses i en oupphörlig kollaps.
Tittar ut mot de snötyngda grenarna som böjer sig utanför fönstret och funderar på vad det skulle innebära om det blir 20 grader kallare här hos oss. Jag har jämtländska vänner som kan njuta av persikor och vindruvor uppvuxna i Storsjöns skugga. Här hos oss kan vi knappast ens odla morötter på friland, det blir endast ynkliga små orangea maskar som sitter fast i några enstaka gröna tofsar. Det är för kallt. Vi lever och bor i ett kallhål, med allt vad det innebär.
Men vi ger inte upp.
Det finns lösningar där man minst anar det. Gamla fönster kan sättas ihop till ett fantastiskt växthus, där tomater och morötter stortrivs. Frön sätts ned i jorden innan snön hinner täcka allt och väcks till livet medan vårens fåglar sjunger för full hals. Men det är en brottningsmatch. Likt Jakob är varje förändring och vår, en brottningskamp mot någon större, Gud, skapelsen, och vår mänskliga natur.
Men nu känns hoppet om realistisk och praktisk kamp mot en bättre miljö och för en framtid tillsammans med allt det skapade som ett oöverstigligt berg.
Min första reaktion över nyheten om de globala strömmarnas sönderfall blev till en känsla av hopplöshet som Sisyfos känsla bakom det enorma klotet som återigen skulle uppför backen. Men så rullar livet vidare. Paulus i episteltexten för denna söndag påpekar vikten av att inte kasta bort den nåd som vi har fått från Gud. Han får mig att le igenkännande, och på ett sätt känns orden från författarens penna som en tröst.
”... med stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod och godhet, med helig ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen till anfall och försvar, i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte…
… Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt” (2 Kor 6:4-8, 10)
Det dröjer inte många dagar innan reaktionerna på artikeln kommer som ett brev på posten. Vi här uppe Norden vet minsann att detta inte riktigt stämmer. Golfströmmens sönderfall kommer inte att innebära att vi inte kommer att få upp ytterdörren på grund av isblocken som hindrar den.
Enligt klimatforskaren Léon Chafik vid Stockholms universitet finns det inget som tyder på en kollaps i närtid av Golfströmmen. Fast riktigt än går det inte att pusta ut, artikeln fortsätter med att det finns forskare som menar att havsströmmen riskerar att ha försvagats med hela 50 procent år 2100. Om det inträffar kan Golfströmmen i värsta fall kollapsa och kyla ned hela norra Europa.
Att leva i en tid då det ena ropet får våra huvuden att vrida sig åt ett håll, och det andra ropet att vrida sig åt andra hållet, är inte lätt. Jag vill verkligen leva i samklang med det skapade. Att Gud får genomlysa vardagen så att de beslut som jag fattar får hans omsorg om skapelsen att synas i varje val som görs. Men det är inte lätt. Paulus får det trots allt att låta så enkelt. Oavsett vad han mötte, och såg eller kände, så var hela hans liv ett vittnesbörd om Guds storhet. Tänk att kunna känna: Jag har ingenting men äger allt.
Jakob fick böja sig för Gud, Paulus betonade att allt är Guds nåd och den kanaaneiska kvinnan, i dagens evangelium, böjde sig inför Herren och fick sin bön hörd.
Det enda jag vet det är att mina beslut och val, får jag lägga under Guds nåd. Och det får räcka så.